 |
Bikebuster artiklar |
|
|
|
Cykling i berg |
Av Per Bausager
Det har blivit alltmer utbrett bland svenska motionärer att resa till bergiga områden för att cykla, och de flesta som prövat på denna disciplin inom landsvägscykling, är nog eniga om att det är i bergen den största glädjen med cykling upplevs. Det underbara med upplevelsen är naturligtvis beroende av att man är i god form, då det motsatta kan göra upplevelsen till en ren plåga. 5-10 kilos övervikt sänker ens prestanda i sådan en grad att man knappt tror det är sant jämfört med vad man är van vid plattare svenska landsvägar. Många har upplevt att en liten och lätt cykelkamrat, som man på hemmaplan hänger med utan problem, försvinna ur synfältet så fort det lutar uppåt.
Men det är inte enbart formen som kräver kritisk granskning när man skall köra i berg. Många andra saker som gäller material och klädval är viktigt att vara noga med. Jag vill här nedan räkna upp några av de viktigaste.
Klädsel:
Om det inte är riktig sommar och varmt, bör man alltid ta med en windbreaker i cykeltröjans bakficka - även när stigningarna endast 300-400 meter höga. 5-6 km utförsåkning i t ex 10 grader är en riktigt kall historia när man kört uppför i 15-20 min. och är genomblöt av svett, och löper en betydande risk att dra på sig en förkylning och luftrörsinflammation, om man inte ser till att dra på sig en vindtät jacka innan nedkylning påbörjas.
Även i den varmaste sommar bör man vid körning i höga berg (över 1000 m) ta med en windbreaker (jacka eller väst), då en skuggig utförskörning som sagt kan vara kylig när man är genomblöt.
När det inte är riktigt varmt skall man överhuvudtaget inte låta sig luras av vädret nedanför bergen. I sådana områden är det oftast sol och fastlandsklimat utan speciell vind, så man upplever det varmare än det är när man startar att köra uppåt. Därför bör man på våren ha vantar, huva, och skoöverdrag på, även om det är 10-15 grader när man startar.
Hjälm är självklart en del av standardutrustningen, med glasögon är också viktigt. Om man får något i ögat under utförskörningen i hög hastighet, kan det resultera i att man tappar kontrollen över cykeln med fatala följder som konsekvens.
Material:
En sak som verkligen kan förstöra ett trevligt träningspass i berg är felaktig utväxling - och här menas för hög utväxling. Det är ett mycket typiskt missförstånd bland motionärer att pedalerna skall tryckas ned på samma sätt som i en dansk backe på 200 meters längd. Men det är alltså inte om man skall cykla uppåt ien halv eller hel timma. Det är helt avgörande att man har en utväxling som tillåter en att ha en kadens på över 80, då man annars tröttar ut sig för snabbt och för ont i ryggen på köpet.
Om man inte är elitcyklist, så bör man vid bergscykling använda sig av ett kompakt vevparti med 50-34 eller 50-36 utväxling. En någorlunda tränad cyklist, bör klara sig i de flesta terränger med 12-25 i kassetten, men i de hårdaste stigningarna i Alperna, Pyrenéerna och särskilt i Dolomiterna, kan det vara nödvändigt med en 13-29 kassett, som kräver en medium lång bakväxel.
Många har också den helt felaktiga uppfattningen att när det är riktigt tungt, så skall man alltid ha en lättare växel kvar utifall det blir ännu tyngre. Inget kan vara mer felaktigt, då benen har som mosats av en för tung växel, då kommer man aldrig tillbaks igen. Därför; kör alltid, under alla omständigheter, med den växel som passar bäst till omständigheten.
Val av hjul är en punkt som många intressar sig för. Jag vill varna för att folk som inte är experter, låter sig frestas för mycket av proffsens höga carbonhjul med dolda ventiler. Motionärer som inte är på samma tekniska nivå, och som cyklar i vanlig trafik, bromsar mer till följd av detta än en professionell cyklist, och carbonhjulens bromsegenskaper är något sämre än de man har med vanliga aluminiumhjul. Även bland proffsen är det många, som i bergen, föredrar hjul med aluminiumfälg.
Dolda ventiler har fördelen att vid punktering att man i en sväng blir sittandes på fälgen, medans en öppenventil riskerar bli avdragen. Men för cyklister som saknar körteknik vid utförscykling, kan fälglimmet lösas upp till följd av värmeutvecklingen, och ventilen kan lossa från fälgen vilket naturligvis kan vara mycket farligt.
Den bästa lösningen för de flesta är ett par bra och lätta aluminiumhjul med ett par high-end däck av ett erkänt märke - helst i 23 mm dimension.
Det är av yttersta vikt att så länge man befinner sig i bergen -dagligen- kontrollerar att bromsklossarna inte är slitna, och detsamma gäller för däcken, som bör kontrolleras för skador. En punktering i en sväng vid utförskörning kan ge helt andra och allvarliga konsekvenser än man utsätts för på landsvägen mellan Värnamo och Bolmen.
Uppförscykling:
Som redan nämnt är det viktigt att man håller en rimlig kadens vid körning uppför så att uttröttningen på musklerna skall vara mindre -gärna över 80 rpm. Vidare så bör man inte starta aggresivt i stigningen, då straffet för övermod faller obönhörligen. Om man kör en stigning på 15 km, kan samma temp, som i början känns som rena semestern, kan de sista 5 km upplevas som den värsta tortyr. Man bör helt avhålla sig att köra på rött. Om det är dagens sista stigning kan man gott göra det de sista 10-15 minuterna. Om man startar en lång uppförskörningmed en rytm där man hela tiden känner ett överskott av kraft, kommer man längre upp på berget veva in de, som startade stigningen i full fart.
Nedförscykling:
Även om det är frestande att släppa loss utför, så måste jag på varje sätt avråda från detta, och i varje fall alltid när man möter vanlig trafik. Det är en mycket farlig disciplin och många kommer varje år att skadas allvarligt på grund av lusten att gasa på.
Man bör aldrig köra snabbare in i en kurva som man inte kan överskåda, än att man alltid kan bromsa och korrigera utifall kurvan visar sig vara skarpare eller att man för ett möte som skär av svängen.
Innan en sväng skall man bromsa hårt med bägge bromsarna, medan man genom själva kurvan bromsar med frambromsarna och endast lätt med bakbromsarna. Man skall inte bromsa hårt med bakbromsarna när man är inne i en kurva, då bakhjulet kan låsas och cykeln vill glada utåt med följden att man kraschar.
Om man har mörka glasögonlinser är det viktigt att veta att man kan mista orienteringen helt om det kommer en tunnel under en utförskörning. När man kommer från solljus och in i en mörk tunnel kan man i ett ögonblick se ingenting och det är självklart farligt. Sätt därför glasögonen i pannanomedelbart innan man kör in i en tunnel.
Det bästa och säkraste sättet att köra utför är följa ca 20 m bakom en duktig (men inte dumdristig) utförsåkare som känner terrängen, så man helat tiden kan se hans manövrar ett par sekunder innan man själv är på samma ställe. |
|
|
|
